Vice Guide to Sex

Lady boys har funnigts och accepterats i Thailand sen flera hundra kanske tusentals år tbx. Thailändska tv serier har nästan alla labyboys eller katoyies som dom kallas. Traditionellt sågs de som magiska varelser med talanger inom musik och healing, lika så i Indien fast dr kallas de Hijas. Indien har en population på ca FEM mijloner Hijas(!).

ryska fängelsetattueringar forts.

Barbed wire tattooed across the forehead signifies a sentence of life imprisonment without possibility of parole.

http://deadword.com/site/place/russian_tattoos/menu.htm

Death of the Father of the Socialist Homeland (snott av svd)

Ledarbloggens Youtubiana #33: Kim Il Sungs död
Alla har väl någon gång oroats av tanken på att ingen skulle vilja komma på ens begravning. Det finns en lösning på problemet. Bli kommunistisk diktator.

Kim Il Sung föddes 1912 och ledde Nordkorea - 'Demokratiska' Folkrepubliken Korea - från dess grundande 1948 fram till sin död 1994. Och visst kan man klandra kommunisterna för att de därmed återinförde ärftlig tronföljd, men att påstå att de inte samtidigt gjorde det bästa av begreppet 'Den store ledaren' vore att gå för långt. Kim Il Sung förknippades så med staten att konstitutionen faktiskt fortfarande nämner honom som republikens evige president - vilket fick det märkliga till följd att sonen Kim Jong-Il när han ärvde makten inte kunde ärva själva ämbetet.

Death of the Father of the Socialist Homeland är en trettio minuter lång film som visar den officiella versionen av den nationellt omfattande sorg som utbröt vid Kim Il Sungs begravning.

Filmen börjar helt normalt, med högstämd musik och bilder på hur arvtagaren Kim Jong-Il tar farväl av sin och folkets väl balsamerade fader. Men när berättarrösten kommer in efter trettio sekunder - därefter ständigt med gråten i halsen - anar man att detta inte är vilken statsbegravning som helst. Efter en minut bryter vansinnet ut, och den längsta gråtorgie som någonsin regisserats vidtar. Flottisterna grinar. Infanteristerna bölar. Officerarna på staben kastar sig på knä och skriker ut sin sorg. Skolbarnen gråter. Hemmafruarna gråter. Vuxna män trycker sig mot tv-apparaterna och kysser de sista bilderna av den store ledaren:



Det bara fortsätter. Fabriksarbetarna primalskriker. Cykelbuden hulkar. Kvinnoförbundarna gråter, allt medan kondoleansböckerna fylls. I del två fortsätter korsklippningen av begravningsprocessionen med scener från runt om i Nordkorea där massorna gråter och knäfaller inför olika monument. Fem minuter in i tredje delen nås något slags klimax då en blind gråtande veteran kryper fram, utan sin käpp, för att kunna nedlägga sin blomsterkvast.

Tyvärr är slutet lite stympat, men man är ändå ganska mätt på sorgmarschen och de pålagda gråtskriken efter trettio minuter.

Mindre uthålliga kan titta på hur Nordkoreas eminenta public service-bolag rapporterade om sorgen, i ett blott 1,23 minuter långt nyhetsinslag, där reportern på plats inte ens kan läsa sin ståuppa utan att börja grina:



Förresten. Två saker ska tilläggas.

Nordkorea håller på att starta upp sina atomanläggningar igen. Det känns ännu mer så där efter att man har sett Death of the Father of the Socialist Homeland.

Det parti som i dag kallar sig Vänsterpartiet hade länge seriöst utbyte med Nordkorea. I partiets vitbok Lik i garderoben? (pdf) kan man läsa följande.

"Utbytet av hälsningsfraser mellan Vpk och Koreas Arbetarparti (KA) var omfattande under 1980-talet. Lars Werner, Bo Hammar och Catarina Edgar skrev efter ett besök med visit hos Kim il Sung 1983 att 'även om det finns mycket i Korea som är främmande för våra uppfattningar så kan man inte undgå att imponeras av den fantastiska återuppbyggnaden av ett land som var totalförstört 1953 efter Koreakriget'. Kim il Sung framhöll bl a att Korea höll samma självständiga kommunistiska linje i Asien som Vpk i Europa. Kim il Sung uttryckte också missnöje med att de högutvecklade socialistiska länderna gjorde ytterst lite för att befrämja en ny ekonomisk världsordning, varför länderna i Tredje världen måste samarbeta med varandra och med högutvecklade småstater. Bo Hammar nämner att Kim il Sung var väl bevandrad i europeiska frågor och kände väl till Vpks självständiga politik liksom eurokommunismen 'som han påstod sig stödja'.

I det diplomatiska språket mellan Vpk och KA framstår förhållandet mellan partierna som det varmaste av alla, särskilt 1980-86."

Lars Ohly gick med i Vänsterpartiet (Kommunisterna) 1979.

Death of the Father of the Socialist Homeland (del 1, 2 och 3) är först ut i Ledarbloggens 33-i-topplista över YouTubiana, ett koncept vi stulit från Fredrik Strage men ämnar applicera på ledarsidans favoritämnen, inte sällan under den i dessa tider så aktuella devisen det kunde varit värre.

Tipsa gärna om andra höjdpunkter i storpolitiken!

hata vänstern (snott av pop höger)

Vänstern närmar sig rent judehat

September 19th, 2008

Just nu pågår European Social Forum i Malmö. Där kan du besöka föredrag som Freedom struggle is not terrorism:

The panel will discuss how Imperialism and Zionism use terror lists and so-called anti-terror legislation to weaken and liquidate liberation movements

Tyvärr verkar seminariet “hidden powers and the global elite” ha försvunnit från programmet. Man måste logga in för att få information om detta.

Hursomhelst, på vägen till forumet kan man passera vänsterns vägspärrar som vänstern har satt upp för att “skapa en ökad förståelse för det palestinska folkets situation”. Sydsvenskan skojar om att de också kommer skjuta missiler från Rosengård in mot Malmö.

Hursomhelst, det står klart att vänster idag närmar sig ren antisemitism. Den moderna formen av antisemitism, antisionismen, är helt accepterad. Och i sitt antirasistiska hat tappar man distansen till de element som traditionellt har benämnts extremhöger.

Och samhället har stor förståelse för detta. Skattemedel finansierar European Social Forum i Malmö. Läs mer hos SvDs ledarblogg.

Vi har inget lärt av historien. Om detta skriver Bengt-Ove Andersson på bloggen Fred i Mellanöstern.

Att lägga skulden för farsoter och andra olyckor på judar och anställa förföljelser på dem är ett mycket gammalt fenomen. Vi vet att det förekom redan i antika Grekland flera hundra år före vår tideräkning. Orden antisemitism och pogrom är relativt nya, men företeelserna är det inte. [...]

Ett annat exempel är Rachel Corrie. Den sanning som världen känner till är den om en ung, idealistisk aktivist i fredsrörelsen ISM, som brutalt körs ihjäl av en israelisk bulldozer då hon med sin kropp försöker hindra raserandet av en stackars palestinsk familjs hus.

International Solidarity Movement benämns i svenska media som en fredsrörelse. ISM underkänner den folkrättsliga grunden för en judisk stat och har som mål ett Mellanöstern utan Israel. Man “erkänner den palestinska rätten att göra motstånd mot israeliskt våld och ockupation genom väpnad kamp” - med andra ord stöder man dem som bombar israeliska kaféer och bussar. På ISM:s hemsida har instruktioner getts om hur man tar sig in i Israel genom att ljuga: “Jag kom hit för att visa mitt stöd i en svår tid.” Man ska alltså hänvisa till Israels utsatta situation, syftande bland annat på de många civila offren för terror, medan man i själva verket är där i helt andra syften: att demonisera Israel och sabotera dess försök att skydda sina medborgare just från terror.

Detta känner inte många till. Inte heller att huset skulle raseras eftersom det enligt militären huserade en av många tunnlar för vapensmuggling in i Gaza – vapen som dödar israeler. Inte heller att föraren av bulldozern inte kunde se Corrie där hon knäböjde bakom en jordvall.

Men nu har en pjäs skrivits och uppförs i stora delar av världen, inte minst i Europa och Sverige. I det upplysta Europa där det judiska folket nästan utrotades för en knapp mansålder sedan – något som underlättades av en långvarig demonisering av judarna som folk – presenteras nu på teatrarna en pjäs som faller väl in i traditionen av Sions vises protokoll, Jud Süss, med mera. I Västmanland visas pjäsen under hösten som ”klassrumsteater”, och två av skådespelarna i Länsteatern puffade för pjäsen och uppmanade folk att komma och se ”hur det verkligen är i Palestina”.

Frågan är om Europa har lärt sig något överhuvudtaget av historien. Det enda positiva är väl att det judiska folket inte längre är utlämnat åt vår eventuella välvilja, utan har ett eget land nu där judiskt blod inte är lika billigt. För drygt två månader sedan krossades ett antal israeler på Jerusalems gator av en annan lastmaskin – denna gång med berått mod av en palestinier. Kommer någon att sätta upp en pjäs om Batsheva Unterman, den mor som lyckades kasta ut sitt lilla barn ur bilen innan hon själv krossades? Jag tillåter mig tvivla. Och därför finns det också anledning att känna fortsatt oro, inte bara för Europas judar utan för Europas själ.

1783 Island

Det var året då det störst vulkanutbrottet på 74000 år inträffade. Utbrottet orsakade en 23 mil lång magma sprutande spricka i södra Island som spydde rök och eld i månader. Utöver magman så frigavs folurgas som inhalerade av islänningarna med effekten att skelettet deformerades, ofta så extremt att offret dog av sina plågor.